Avelsintresserad?Är du som jag intresserad av avel? Då är det intressant att läsa om genetik. Jack Russell Terrier är en ny ras och vi vet inget eller mycket lite om hundarnas bakgrund. När vi nu ligger i startgroparna för en seriös avel tycker jag att det är viktigt att vi tittar på avkommorna, för att upptäcka eventuella sjukdomar. Jag har hittat intressanta artiklar som jag återger här. Artiklarna av Britt Permskog som föder upp Springer Spaniels är hämtade på webbsidan för Åkerbönans kennel. Tänkvärt! ”Ett bra avelsdjur är ett djur som lämnar lika bra eller bättre avkomma än avelsdjuret själv är.” ”Används tillräckligt många individer i avel är det lättare att finna variation och avla bort effekter som alla individer har mer eller mindre av.” ”En hundstams framtid bestäms i stor utsträckning av den samlade genmassan hos samtliga individer i stammen, d.v.s. genpoolen.” ”Enkel tumregel: För att undvika inavel, bör samma namn inte återkomma 2 gånger i den ” synliga ” stamtavlan.” ”Dominerande defektgener kan lätt utrotas då man ser defekten.” ”Recessiva defektgener ser man endast i homozygot, dubbel form. Anlagsbärare ”syns ” ej. ” ”Avel är en förändring av ett djurs egenskaper genom urval och styrda parningar.” ”Många genetiska problem har uppstått som en följd av övertro på avelsvärdet hos en enskild stjärna i den aktuella rasens hemland.” En maximal användning på en hane bör maximalt vara 25 % av det normala Registreringsantalet under ett år under hanens hela livstid enligt genetiker Per–Erik Sundström Inavel / Utavel ? Det är frågan… Det finns olika avelsmetoder. Vid inavel särskiljer man på nära släktskapsavel och linjeavel. Nära släktskapsavel kan man även kalla för incest avel. Ex. parning mellan: far/dotter, mor/son, helsyskon m.m. Linjeavel är en lindrigare form av inavel. Linjeavel innebär att man parar besläktade hundar för att hålla kontakt med en viss värdefull ana, antingen på moderns eller faderns sida. Det är viktigt att ta bort alla individer som inte svarar mot standarden ur avelsmaterialet. Utavel innebär parning mellan "obesläktade" hundar eller sådana som inom de fyra närmaste generationerna inte har gemensamma förfäder. Vid utavel mellan renodlade linjer uppstår en effekt som innebär bl.a. hög vitalitet och stor härdighet hos valparna. En återparning mot faderns eller moderns linje är att rekommendera. Konsekvent tillämpad utavel leder till stor spridning av arvsanlagen. Ju närmare släktskapsavel man bedriver och ju längre man håller på desto mer koncentreras avkommans arvsmassa både på gott och ont. Man dränerar hunden på genvariation och man ökar graden av homozygoti (dubbel uppsättning av genen i lika form) i både dåliga och bra anlag. För stor grad av homozygoti leder till inavdeldepression. Flertalet anlag med negativ verkan nedärvs recessivt. I en del böcker skriver man att bruksegenskaper bättre speglar hundens livskraft än dess exteriöra kvalité, och att man därför bör lägga större vikt vid sådana egenskaper som jaktduglighet, fruktsamhet och livskraft Genetik/Recessiva gener Generna delas in i dominanta (övertagande) och recessiva (vikande) gener. Generna finns alltid i dubbel form (en från både fader och moder). De gener uppfödaren bör vara mest uppmärksam på är de som har dominant/recessivt förhållande eftersom egenskaper kan ligga dolda i flera generationer. Egenskapen som varit dold kommer att visa sig, om en identisk gen kommer från både fadern och modern. D.v.s. den recessiva genen får dubbel uppsättning. Ex. Brun färg, PRA, Katarakt, Bråck. På dessa hundar ser man att de är anlagsbärare. Hundar som bara har en recessiv determinant kommer inte att uppvisa egenskapen, eftersom den är dold av den dominanta genen. Ex. En Svart & Vit Springer Spaniel. Hunden kan bära på både ett svart och ett brunt anlag, men det svarta är dominant över det bruna - därför blir hunden svart. Den svarta hunden har minst en svart gen. Dessa hundar är anlagsbärare för ex. den bruna genen, men det syns inte på dem. Eftersom det är lätt att se har jag tagit färgen på hunden som exempel. Men som du vet finns det mycket annat och viktigare som skall vägas in. Ex. temperament, jaktlust, följsamhet, dressyrbarhet, HD-status m.m. De dominanta generna hoppar inte över någon generation. De som bär på anlaget visar också upp det. Häremellan finns en flytande gräns. Alla gener är inte fullständigt dominanta eller recessiva. Parningar producerar inte alltid genpar som är exakta medeltal och de recessiva generna kommer ibland att synas mer eller mindre i kombination med de dominanta. För att krångla till det hela ytterligare finns det något som heter: Intermediär nedärvning... Det är anlagspar som varken har strikt dominant eller recessiv nedärvning. Det är en samverkan mellan två alleler (genpar) istället för att den ena dominerar över den andre... Som exempel kan man ta variationen av utbredning av pigmenterade tecken hos tvåfärgade hundar. Paras två brun & vita spaniels - kan man inte som tidigare dela in dem i klart avgränsade typer så att klyvningstal kan beräknas på samma sätt som för dominanta & recessiva gener. Man kan inte veta hur teckningen blir. D.v.s. hur mycket vitt eller brunt valpen kommer att få. Recessiva anlag ger hundarna problem Det finns en rad olika egenskaper som nedärvs genom enkel recessiv arvsgång. Flera av dessa är positiva för hundarna. En del är defekter som inte påverkar hundarna negativt. Det är bl.a. detta som man har utnyttjat när man har avlat fram olika raser och som gjort det möjligt att få dem homogena. Men det finns också flera sjukdomar och defekter som beror på recessiva anlag. Det är sjukdomar som, om hunden har ett friskt och ett sjukt anlag inte bryter ut därför att det friska anlaget vinner över det sjuka. För att få dessa sjukdomar måste hunden ha fått sjuka anlag från båda föräldrarna. Hos springerspaniel finns det bl.a. ögonsjukdomen PRA och ämnesomsättningssjukdomen fucosidios. Båda dessa sjukdomar har samma nedärvning som den brun & vita färgen. Vi kan inte se på en hund om den bär anlagen för sjukdomarna. Vi kan inte heller se om den bär dubbla sjukdomsanlag och kommer att utveckla PRA eller fucosidios, då hundarna insjuknar först i vuxen ålder. Det finns andra sjukdomar och defekter som syns direkt hos valparna. Dessa är lättare att hantera i aveln eftersom de kan få behandling eller sorteras bort direkt. Hur skall man då förhålla sig till sjukdomar och defekter med recessiv nedärvning i sitt avelsarbete? De grundläggande förutsättningarna för hur de sjuka anlagen nedärvs förhåller sig på samma sätt som med färgerna. Man kan byta ut det svarta anlaget mot ett friskt (F) och det bruna mot ett sjukt (f). Av detta kan man dra slutsatsen enligt följande:
|
